Små men säkra steg

Jag är frustrerad.
För jag är så ofantligt inställd på att få komma igång med träningen, och vad som sätter käppar i hjulen just nu är min ekonomi. Jag kommer givetvis behöva gymkort, men även träningskläder och skor (vilket jag i dagsläget inte äger), och det finns inte pengar till något utav det.

Möjligtvis romantiserar jag idén med att träna just nu. Då tjejen jag ska träna med kommer göra detta strax efter nio på mornarna föreställer jag mig hur jag tvingar mig upp på klockslaget varje morgon, äter en lagom stärkande men inte för mäktig frukost och ger mig iväg - för att därefter återvända hem, fullpumpad av adrenalin och villig att ta itu med alla måsten vardagen kräver.

Jag funderar på om jag borde se på träningsvideos på Youtube sålänge, försöka banka in en fysiskt ansträngande rutin på egen hand tills dess att jag får råd med gymkortet och allt därtill. Kommer det peppa mig eller avskräcka mig (för gudarna ska veta hur illa jag reagerar på träningsvärk...)? En annan del av mig försöker dock hyscha min alltför ivriga sida och intala mig att jag gör bäst i att ta ett steg i taget och låta saker och ting ta sin tid.


Men om jag ska prata om mer positiva ting!
90% av dagarna äter jag frukost, lunch och middag plus 2-3 mellanmål. Negativt kan vara att jag vissa dagar äter enformigt, men det känns bättre att äta enformigt än för sällan eller inte alls.

Jag har börjat kräla mig ut ur min egenvalda isolering. Givet är väl att det inte är fullt ståhej varenda dag, men om jag jämför med hur ofta jag brukade tacka nej, slingra mig eller hitta på svepskäl för att slippa lämna min trygghet bakom dessa väggar (som tidigare) så har det blivit otroligt mycket bättre. Kan erkänna att jag så sent som för några veckor sedan max lämnade min lägenhet en endaste gång per vecka, medan jag denna vecka åkt iväg till sociala tillställningar 3 gånger och imorgon blir det fjärde. För någon som aldrig kryper inåt i sig själv och upplevt depression eller annan psykisk åkomma som gjort att man blir socialt skygg kanske detta låter absurt, men jag kan intyga att för mig är detta en högst surrealistisk känsla. Jag kan inte minnas sist jag mådde så pass okej att jag kunde gå utanför dörren mer än en gång per vecka.

Jag har börjat fråga mig själv när allt detta började och hur mycket av min psykiska ohälsa som hänger ihop med min övervikt, och hur mycket av min övervikt som började med enbart dåliga vanor utan annan förklaring. För jag tror det är skrämmande enkelt att blunda för något som så lätt anses vara fult och tabubelagt idag - som psykisk ohälsa.

Här är en av mina favoritbilder som illustrerar hur frustrerande det känns för någon med psykisk ohälsa att bli bemött för oförståelse:
"Om fysiska åkommor bemöttes likadant som psykiska"

Vikt: 71,5kg
Medicin: Vecka 5
Matvanor: Rutinmässiga - 3 mål om dagen + mellanmål


Dagens fråga:
Lider du eller någon du känner av någon form av psykisk ohälsa?
- isåfall vilken?
- har den påverkat din/dennes vikt?